Myndighetsåtgärder genom historien
De svenska myndigheterna har under historiens lopp genomfört en rad åtgärder mot romer. Här följer några exempel på dessa.
År 1515
Den 1 oktober 1515 kan man läsa i tänkeböckerna att zigenare inte fick stanna inom stadens hank och stör och detta för deras skalkhets och tjuveris skull. "Något mer hör man inte från denna flock, med sannolikhet lämnade de landet."
År 1550
Att nya sällskap kom titt och tätt framgår av de ideliga ingripanden mot zigenare från myndigheternas sida. Gustav Vasa betraktade dem som en hop förrädare. 1550 skickade Gustav Vasa ett brev till sin troman i Östergötland, där han befalldes att tala om för zigenarna att ge sig av från landet genast.
Zigenarna skulle få en respittid, men skulle någon påträffas i landet efter att tiden hade gått ut, skulle de straffas med döden utan nåd. Gustav Vasas söner fortsatte faderns stränga zigenarpolitik.
År 1560
Även kyrkan ställde sig avog mot zigenare. 1560 skrev ärkebiskopen Laurentius Petri att prästerna inte ska befatta sig med zigenare, varken döpa deras barn eller jorda deras lik.
Då en präst i Sigtuna gick emot ärkebiskopen och döpte ett zigenarbarn av kristlig kärlek, fick han ett skällsbrev från ärkebiskopen. Det löd: "Jag är förvånad och arg över din gärning, eftersom jag så ofta förmanat er att inte befatta er med det onda folket. Du är kyrkoherde för kristet folk och inte för zigenarna som är okristna landsstrykare."
År 1617
I ett brev till riksdagen i Örebro 1617 yrkade prästerskapet på att alla zigenare skulle utvisas ur landet. Kungliga Majestäts svar på detta brev var kort och gott: "De skola slätt och grant aff landet förwijas." (De ska förvisas ur landet.)
År 1637
Den första allmänna zigenarförordningen i Sverige utfärdades av förmyndarregeringen den 28 juli 1637. I sin hårdhet och okänslighet är den sannolikt enastående i svensk rättshistoria. Där stadgas att alla män ska hängas, medan kvinnor och barn ska förvisas ur landet före den 8 november 1637. Skulle någon påträffas efter detta datum, var det tillåtet för landshövdingen, befallningsmän och ståthållare att döda alla utan process och rättegång.
Sannolikt togs detta, på grund av sin hårdhet och okänslighet inte på allvar ute på bygderna. Efter allt att döma nöjde sig myndigheterna med att utvisa zigenarna.
År 1675
En stor del av vandringsfolket tvingades till att ta värvning. De många krigen på 1600-talet hade i alla länder tvingat regeringarna att kommendera ut allt mansfolk till soldater, oavsett ålder och lämplighet. På kontinenten blev det vanligt att zigenare skulle uttas till arméerna, närmast då som spejare. 1675 utkom i Sverige en kunglig förordning enligt vilken alla zigenare skulle uttas till soldater.
År 1747
Många förordningar rörande zigenare som tillkom under 1600-1700 talet, sammanställdes 1747 till ett förslag till zigenarlagstiftning som godkändes och offentliggjordes den 24 mars 1748. Den löd: "Kungliga Majestät ytterligare nådiga förordning angående hämmande av så kallade tattares och zigenare samt annan löst strykande i landet." Nu liksom tidigare avsåg man att hindra all vidare zigenarinvasion.
År 1896
1896 tillsattes en kommitté för att utreda frågan om, som det hette: "åtgärder för ett beredande av lämplig uppfostran åt bland andra vanartade och sedligt avseende försummade barn". Riksdagens mening var att barnen borde skiljas från sina föräldrar och uppfostras på anstalter. Den uppfattningen delades dock inte av kommittén. Deras förslag sträckte sig till att försöka förmå föräldrarna att överge det nomadiserande livet och söka sig fast bosättning. Det blev dock aldrig lag.
År 1914
En förordning tillkom 1914 och upphävdes 1954. Enligt denna lag förbjöds zigenare att komma in i landet. År 1922 sa fattigvårdslagstiftningskommittén i sitt betänkande bland annat att zigenarnas inordnade i samhället tycktes vara ett olösbart problem och att enda utvägen var att försöka få ut dem ur landet.
Romerna agerar
Under 1930-talet började romerna agera. Johan Dimitri Taikon föreslog i upprepade skrivelser till kungen (1936 och 1943), att skolfrågan för de zigenska barnen skulle ordnas. Trots framställningar från flera håll om att skolfrågan borde ordnas vidtogs inga direkta åtgärder. Däremot genomförde socialstyrelsen en inventering av antalet tattare och zigenare i landet. Enligt inventeringen uppgick de till cirka 500 personer.
Katarina Taikon kämpade mot orättvisan hela sitt liv. Hennes pappa som varit i landet i 40 år kunde inte få medborgarskap därför att han inte kunde läsa och skriva. 1963 utkom Katarina Taikons debutbok "Zigenerska".
Katarina Taikon och hennes syster Rosa, demonstrerade också på första maj för att alla svenskar – det vill säga även andra zigenare – skulle få samma rätt. Deras krav om rätten till bostad och rätten till skolgång för romerna fick stor uppmärksamhet, men det dröjde långt in på 1960-talet innan det blev verklighet. Genom Katarina Taikons böcker om Katitzi (1969-1980) fick mängder av svenska barn och ungdomar insikt om vad det innebar att växa upp som zigenare i Sverige.
År 1954
1954 tillsattes en statlig utredning vars huvudfrågor var bosättningen och de zigenska barnens skolgång.
År 1958
Vårriksdagen 1958 fastställde i stort utredningens förslag, vilket konkretiserades i två kungörelser den 25 mars och 10 juni 1960. Målsättningen i den första kungörelsen var att göra zigenarna bofasta, bereda dem lämpligt arbete, lära dem läsa och skriva samt i övrigt förbättra zigenarnas levnadsvillkor så att de i allt väsenligt fick samma levnadsförhållanden som andra svenska medborgare.
Den andra kungörelsen innebar möjligheter till statsbidrag för specialundervisning av zigenska barn. Syftet var att så småningom kunna placera de zigenska barnen i vanliga klasser.
1958-2002
De svenska myndigheterna var helt övertygade om att problemet med "inordnande av romerna i den svenska samhället" skulle vara snabbt avklarat. Det primära ansågs vara bostäder, varpå man sedan kunde ta itu med utbildning av de vuxna och skolgången för barnen.
De svenska myndigheternas attityd till romerna har under de senaste 40 åren förändrats. I 1956 års zigenarutredning utgick man ifrån att det bästa för zigenarna var överge sin livsstil och sin kultur och anamma den svenska livsstilen och dess värderingar. Välvilligt utvecklade man olika handlingsplaner och modeller för att hjälpa zigenarna att finna ett bättre liv.
Tjugo år senare hade man förmodligen insett det omöjliga i denna målsättning. Förmyndarattityden tonas ner i 1973 års zigenarutredning. Även om denna attitydförändring inte avsatt särskilt många spår i praktiken ännu, har de svenska myndigheterna dock angett en ny kurs i sitt förhållningssätt gentemot den romska minoritetsgruppen, som rimligen måste initiera nya försök att hitta bättre former för en samexistens.
Med andra ord...
Romernas livsbetingelser har under senaste generationen förändrats radikalt, vilket innebär att de nu inte längre lever åtskilda från samhället i övrigt i samma utsträckning som förut. Idag så finns det fler romer ute på arbetsmarknaden.
Trots de nedslående rapporterna i de olika undersökningar som har gjorts under årens lopp om de romska barnens skolsituation, så fullföljer de romska barnen nu i större utsträckning grundskolan. Och några romska ungdomar går ut gymnasiet varje år.
Det kan inte förväntas att romerna över en natt ska integrera sig i ett samhälle, som under århundraden öppet diskriminerat, föraktat och förföljt dem. Den svenska allmänhetens misstänksamhet mot den romska befolkningen underlättar inte heller integrationen.
