Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk
Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk undertecknandes 1992. Konventionen trädde i kraft den 1 mars 1998 sedan den ratificerats, det vill säga godkänts, av fem länder.
I konventionen står att "skydd och främjande av landsdels- eller minoritetsspråk i olika länder och regioner i Europa utgör ett viktigt bidrag till uppbyggandet av ett Europa som vilar på demokratiska principer och kulturell mångfald inom ramen för nationell suveränitet och territoriell integritet". Avsikten med minoritetsspråkskonventionen är inte att stödja minoritetsspråken på bekostnad av de officiella språken. Syftet är i stället att uppmuntra till kunskap om och i minoritetsspråken inom staterna.
Minoritetsspråkskonventionen är uppbyggd så att de ratificerande staterna får en viss valfrihet att välja vilka av de 23 artiklarna i konventionen man vill anta och vilken ambitionsnivå man vill uppnå.
Konventionen innehåller fem delar
- Del I innehåller bland annat en definition av landsdels- eller minoritetsspråk och territoriellt obundna språk. Den första delen innehåller också uppgifter om praktiska åtgärder och vilka åtaganden som konventionsstaterna kan göra.
- Del II och del III preciserar de åtaganden som de ratificerande staterna ska göra.
- Del II omfattar övergripande mål och principer för samtliga språk som en stat bedömt vara minoritetsspråk.
- Del III innehåller mer detaljerade bestämmelser som varje stat kan välja att ratificera för de språk som har en historisk geografisk bas.
- Del IV innehåller bestämmelser för hur Europarådet, dess medlemsstater och allmänheten ska kunna kontrollera på vilket sätt de stater som ratificerat konventionen uppfyller sina åtaganden enligt konventionen.
- Del V innehåller bestämmelser om undertecknande och ratificering.
[Källa: Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk.]
